Möt Daniel Åberg

Lär känna Storytel Originals författarna och vilka de är bakom verken. I denna intervju får vi lära känna Daniel Åberg som är författare till de framgångsrika Storytel Original-serierna "Virus", "Nära gränsen" och "SODA".

Berätta om dig själv!

Jag är 49 år och bor i Vittangi i allra nordligaste Sverige med min familj. Ursprungligen kommer jag från Sandviken, och har även bott i Uppsala och Stockholm i ett gäng år.

Jag började på allvar leka med tanken om att bli författare i tonåren, jag insåg helt enkelt att jag hade en rätt bra fallenhet för att hitta på historier. Men eftersom jag anade att det skulle bli rätt svårt att försörja sig som författare, utbildade jag mig till journalist, som jag gissade var det som låg närmast författandet rent hantverksmässigt. Jag jobbade som kultur- och nöjesreporter på TT rätt länge innan jag sade upp mig för att först börja frilansa, och sedan satsa heltid på författandet.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag skriver i princip jämt, höll jag på att säga. Men så är så klart inte fallet, fast – jo, på något sätt är det ändå det. Jag har extremt svårt för att helt ta ledigt från skrivandet, och skriver i regel varje dag även under semesterperioder, om så bara några hundra tecken i mobilen vissa dagar.

Nu låter det kanske som att jag spottar ur mig sjukliga mängder text, men så är tyvärr inte alltid fallet. Jag har en tendens att nöta (läs ”älta”) mina texter lite väl länge ibland. Men om jag ändå ska försöka komma på något som jag gör när jag inte skriver så är det väl att vara med mina barn, jag har kombinerat min författarkarriär med att vara hemmapappa i alla år.

Hur började du ditt första verk och vad inspirerade dig till det?

Jag skrev ett par romaner redan som tonåring som ligger på min hårddisk och skvalpar i något halvt bortglömt filformat. Vad som var inspirationen till dem minns jag inte riktigt, mer än att de kändes viktiga att skriva just då – jag ville som sagt väldigt gärna bli författare.

Den första var en psykologisk deckare med en rätt makaber twist på slutet, och den andra ett försök till en generationsroman som handlade om en kille i färd med att ta studenten – som jag skrev i realtid när jag gick sista terminen på gymnasiet. Därefter följde sju, åtta år när jag påbörjade en massa romaner som jag gav upp runt femtio sidor in. Till sist bestämde jag mig för att nu fick det vara nog – nästa romanprojekt skulle skrivas klart, oavsett om boken blev bra eller inte. Det kom att bli min debutroman Dannyboy & kärleken, som gavs ut 2005. Och inspirationen till den … hm, jag kan nog inte riktigt berätta det utan att avslöja storyns huvudtwist, vilket vore onödigt. Men jag fick idén på en fest vill jag minnas, en ren ingivelse som började ”hm, en kille klädd i frack flyr från …” Resten är historia, eller i alla fall starten på mitt nu tjugo böcker långa liv som författare.

I vilken miljö skriver du som bäst?

Jag skriver i alla typer av miljöer, eftersom jag gärna plockar upp mobilen och skriver i den när tid och möjlighet finnes. Jag har skrivit på Virus när jag suttit i bilen och väntat på min dotter när hon är på ridskolan i Kiruna, jag skrev på Nära gränsen på en rastplats utanför Korpilombolo när jag gjorde en researchresa just för den boken och jag skrev de sista scenerna i Bränd jord på tåget när vi tågluffade genom Polen. Men den vanligaste skrivplatsen är där jag sitter i detta nu – i soffan hemma i vardagsrummet i Vittangi med min MacBook Air i knät.

Hur ser skrivprocessen ut?

Min skrivprocess handlar nog främst om att kämpa på. Regelrätt skrivkramp har jag aldrig fått, däremot kommer det stunder då skrivandet går extremt trögt. Men det är bara att försöka fortsätta, även de mest oinspirerade skrivsessioner brukar kunna resultera i helt okej text, åtminstone när den fått jäsa och genomgått en redigeringsvända. När det gäller research gillar jag verkligen att göra det, såväl ute på fältet som hemma vid datorn där jag trålar Wikipedia på bra information (jag är månadsdonator till Wikipedia sedan över ett decennium tillbaka). Researchtrippar som stannat kvar i minnet är bland annat en väldigt klargörande och intressant tur upp i Kaknästornet som behövdes till Virus 5 och de otaliga bilresor jag gjorde runt Tornedalen till Nära gränsen-böckerna.